Döpas

bör man kanske eller ej. Detta är bilden på oss och även den andra familjen. Vad dom heter eller var dom bor vet jag ej. Bilden är av väldigt dålig kvalité och därför blir det inte bra med inscanning alls. Skall prova fixa till detta till något bättre sedan.

Dopfonten är vår foufoustomp (där man mosade foufoun som ni säkert sett på tv hur kvinnorna gör, som en gigantisk mortel.)

Pool

hade vi också och betänk att detta var tidigt -60 i nattssvarta Afrika. Året är 1964 i Liberia och jag är 2 år gammal eller på väg att bli. Kortet är från endera sidan av vår tomt men fråga mig inte vilken för det har jag ingen aning om.

En plastpool lika modern som i dag, inte ändras så många saker mer än att kanske plasten är mer miljövänlig och barnsäker idag än det är 40 år sedan insåg jag och fick lite hicka. Jag är gammal.

Sjömansprästen

kom inte för 1 barn så då fick familjen Wesenlunds barn hoppa in ;). Så
kan man beskriva det hela då 1965 ca. Då fanns ingen kyrka på det viset
utan man fick begära/be om en sjömanspräst som kom och utförde
dopceremonin. Vi barn hade inte blivit döpta annars, det är då ett som
är säkert.

Vem som är vem kanske framgår eller så inte men mannen är Helge
Wesenlund, min pappa, kvinnan är Eva Wesenlund, min mamma (född Björk).
Längst till vänster av dom små är Ylva min lillasyster ca 1 år gammal
och längst till höger står Bjarne min lillebror knubbig (vilka lår han
hade då) ca 1 år (dom är tvillingar födda i Liberia på Lamco Hospital
1:a december 1964 på en sjukhusbrits för det var allt som fanns då.
Läkaren var Ragnhild Liljekvist, en dam av sin tid, en riktig pionjär
och arg sådan enligt mamma men bra som doktor. Glömde ju, mig själv men
det syns vem som blev över av oss 3 barn. Den längsta och äldsta är
jag. Vi hade på oss jättefina små bunader (norska folkdräkter).

En tanke som jag ofta tänkt är att mamma var så ung när hon landade i
Liberia, 19 år gammal. Här är mamma ca 3 år äldre, 22 alltså. Vilket
liv hon har fått och även vi barn.

Bebisen Cheeta

och hennes första dag i familjen. Min bebis och för evigt är jag en chimpansoman om det nu finns ett sådant ord. Denna underbara lilla krabat ställde till mycket vad gäller både bus och känslor. I dag vet jag att hon haft ett bra liv i Tampa Florida, USA tillsammans med Herman.

Mannen med henne är min pappa, åren är 1964-65 något. Helge Wesenlund.