Det var en gång…

för ett antal år sedan som Kallemannen och jag sas blev gifta. Det var den 12 maj 1994 och då var den dagen Kristi Himmelsfärdsdag.

Att vi överhuvudtaget blev gifta den dagen övergår bådas förstånd lite grann för som vi jobbade och slet i firman veckorna innan så att på bröllopsdagen var vi som två zoombies men vi var lyckliga då och är det nu. Hur osannolikt det än kan tänkas för somliga.

Visst är han tjusig min man. Gissa hur han såg ut på korten som vi egentligen inte fick av fotografen. KA´s försök att le och vara glad var stört omöjligt. Det finns en del riktigt hemska foton som vi asgarvar åt ofta.

Förra året.

lyckades Henning att svärta ner sig en aning. Han ville antagligen studera Pelles målarkonster lite bättre. Pelle är killen som har zoobutiken där vi bor och det han gjorde var att måla akvariernas baksida. Henning assisterade på det sätt han kunde.

En lite kul grej i det hela är att spåren efter Hennings framfart är väl synliga än idag.

Familjefoto från

mitten av 70-talet. Min familj är samlad utanför vårt hus. Delar av tomten syns väl. Det var en stor trädgård som också innehöll en vollebollbana fast den är på motsatta sidan om huset. Kläderna avslöjar nog från vilken era dom kommer. Mamma och jag har handsydda ghanesiska klänningar på oss. Mamma är sömmerskan.

Avsked i Ghana 1976

Här är sista festen i Ghana, dagarna innan vi skall flytta därifrån för gott. Det är fest men det är också stor sorg för Afrika hade varit vårt hem i nästan 14 år.

Det syns nog väl vem jag är på kortet. Från vänster, min syster Ylva, mamma, pappa, lillebror Bjarne och så storasyster i egen hög person. Pappa sitter på en ashantistool som han fått i gåva från alla anställda på Ghana Cement Works. Kläderna vi alla har på oss är också handgjorda gåvor från all personal.

Tänk att sorgliga saker ändå kan vara festliga. Jag minns med glädje och faktiskt så längtar jag ner för att återse mina rötter.