Pool

hade vi också och betänk att detta var tidigt -60 i nattssvarta Afrika. Året är 1964 i Liberia och jag är 2 år gammal eller på väg att bli. Kortet är från endera sidan av vår tomt men fråga mig inte vilken för det har jag ingen aning om.

En plastpool lika modern som i dag, inte ändras så många saker mer än att kanske plasten är mer miljövänlig och barnsäker idag än det är 40 år sedan insåg jag och fick lite hicka. Jag är gammal.

Sjömansprästen

kom inte för 1 barn så då fick familjen Wesenlunds barn hoppa in ;). Så
kan man beskriva det hela då 1965 ca. Då fanns ingen kyrka på det viset
utan man fick begära/be om en sjömanspräst som kom och utförde
dopceremonin. Vi barn hade inte blivit döpta annars, det är då ett som
är säkert.

Vem som är vem kanske framgår eller så inte men mannen är Helge
Wesenlund, min pappa, kvinnan är Eva Wesenlund, min mamma (född Björk).
Längst till vänster av dom små är Ylva min lillasyster ca 1 år gammal
och längst till höger står Bjarne min lillebror knubbig (vilka lår han
hade då) ca 1 år (dom är tvillingar födda i Liberia på Lamco Hospital
1:a december 1964 på en sjukhusbrits för det var allt som fanns då.
Läkaren var Ragnhild Liljekvist, en dam av sin tid, en riktig pionjär
och arg sådan enligt mamma men bra som doktor. Glömde ju, mig själv men
det syns vem som blev över av oss 3 barn. Den längsta och äldsta är
jag. Vi hade på oss jättefina små bunader (norska folkdräkter).

En tanke som jag ofta tänkt är att mamma var så ung när hon landade i
Liberia, 19 år gammal. Här är mamma ca 3 år äldre, 22 alltså. Vilket
liv hon har fått och även vi barn.

I badet?!

Gissa om Cheeta gillade att bada och hade jag inte varit för stor så hade även jag hoppat i. Jo, den lilla tösen är jag som liten blondin. Tvätthon var ett perfekt badtillhåll för Cheeta. Tänk vilken ynnest det är att ha fått levt som jag ändå har gjort. Jag vill till Kolmården NU och hälsa på släkten men mest av allt vill jag nog till Tampa Florida och ett särskilt zoo som heter Lowry Park Zoo.

Min dröm och min önskan att få vetskap om Cheeta och Hermann har blivit sann och tanken på om hon (Cheeta) lever vet jag inte finns men Hermann lever ff dog av skada 2006 och var den äldsta chimpans som då levde i fångenskap *suck*.

Bebisen Cheeta

och hennes första dag i familjen. Min bebis och för evigt är jag en chimpansoman om det nu finns ett sådant ord. Denna underbara lilla krabat ställde till mycket vad gäller både bus och känslor. I dag vet jag att hon haft ett bra liv i Tampa Florida, USA tillsammans med Herman.

Mannen med henne är min pappa, åren är 1964-65 något. Helge Wesenlund.

Cheeta en underbar kompis

Vilka underbara invidivider schimpanser är. Dom är som oss fast pratar inte och är också väldigt håriga. Dom vill kramas, blir arga, gråter, surar och hittar även på en hel del bus.

Mamma (Eva Wesenlund) är det som håller i Cheeta och Herman.

Året var mellan 1964 och 1965 när Cheeta blev en av oss. Du kan läsa lite mer om Cheeta på min Afrikasida om

Familjefoto från

mitten av 70-talet. Min familj är samlad utanför vårt hus. Delar av tomten syns väl. Det var en stor trädgård som också innehöll en vollebollbana fast den är på motsatta sidan om huset. Kläderna avslöjar nog från vilken era dom kommer. Mamma och jag har handsydda ghanesiska klänningar på oss. Mamma är sömmerskan.

Avsked i Ghana 1976

Här är sista festen i Ghana, dagarna innan vi skall flytta därifrån för gott. Det är fest men det är också stor sorg för Afrika hade varit vårt hem i nästan 14 år.

Det syns nog väl vem jag är på kortet. Från vänster, min syster Ylva, mamma, pappa, lillebror Bjarne och så storasyster i egen hög person. Pappa sitter på en ashantistool som han fått i gåva från alla anställda på Ghana Cement Works. Kläderna vi alla har på oss är också handgjorda gåvor från all personal.

Tänk att sorgliga saker ändå kan vara festliga. Jag minns med glädje och faktiskt så längtar jag ner för att återse mina rötter.